Min blogg har varit väldigt ytlig den senaste tiden och jag kände för att berätta en del för er. Jag kan inte säga allt. Det är privat, så jävla privat. Men jag ska försöka så gott jag kan. Kanske är det ett bra sätt för mig att komma över, kanske behöver jag bara skriva av mig. Jag är inte mer än människa.

Det var i början av våren när gräset ännu inte var grönt och snön inte helt bort smält. Vi träffades på en hemmafest och vi hånglade i hörnet av ett rum, efter någon timme så blev jag nästan lite för berusad så du knöt på mig mina skor, tog min hand och vi gick ut och gick och du berättade en utav alla galna historier som du har varit med om. Det jag inte visste var att det bara var en av alla gånger som jag skulle för höra dom. Och jag vinglade och jag skrattade och jag höll i din hand tillbaka. Efter några veckor så träffades vi ensamma. Du och Jag i din lägenhet. Vi låg i din soffa, åt tacos och kollade på film. Vi kysstes också. Och det var inget mer med det. Jag ville inte ha något seriöst, jag visste ju att jag bara skulle bli sårad och jag var smartare än så. Veckorna blev till månader och vi fortsatte att träffas. Vi gick långa promenader och ibland cyklade du och hade mig på pakethållaren., jag brukade hålla om dig med armarna där jag satt, inte för att jag behövde det. Bara för att jag kunde. Vi åt mjukglass och du höll mig i handen när jag åkte longboard, bara för att jag hade världens sämsta balans men kanske också för att vi började att bli kära. Och på kvällarna satte vi oss på en bänk vid en sjö och jag kröp ihop i din famn och kände mig tryggast i hela världen.

En kväll sent i Juni så skrev jag för första gången med mina fingrar på din bröstkorg ”Jag är kär i dig” jag hade dåligt samvete från kvällen innan då du hade sagt ett klumpigt och ogenomtänkt ”jag är så jävla kär i dig” jag hade ignorerat dig. Jag var ju smart, kärlek var inget jag orkade med. Om det inte hade varit för att du satte på John Mayers Free Falling och du la dig bredvid mig i sängen och för att du var så jävla fin. Efter många om och men så listade du ut vad jag skrev med mina fingrar och jag fick ett ”jag är kär i dig också” tillbaka. Du höll om mig hårt, men ändå mjukt och sedan lyssnade vi på John Mayer och kysste varandra hela natten.

 Veckan efter stod vi på en skitig festival, berusade av kärlek och alkohol. ”Jag älskar dig” sa du och jag kunde inte säga något annat än att jag älskade dig med. För det gjorde jag ju.

I början av Augusti åkte du och dina vänner utomlands och bara efter någon dag så får jag ett samtal av din mamma. Du låg på sjukhus och du opererades, du hade varit med om en olycka. Klantskalle tänkte jag och tyckte att det inte var något mer med det. Tills du ringde och berättade att hela din syn på livet hade ändrats. Du hade skurit upp din arm, du hade förlorat hälften av allt blod man har i kroppen och du hade spytt för att dina organ höll på att slås ut. Och aldrig har jag varit så rädd att förlora någon. Du låg på ett sjukhus i ett annat land och jag skulle ha gjort vad som helst för att få hämta hem dig. Vi pratade i telefon varje dag i flera dagar, en dag så frågade du om jag kunde ändra relationstatus på facebook vilket var en självklarhet för mig. Då såg jag något som jag inte skulle ha sett och mitt hjärta krossades i tusen delar. Jag ringde upp dig och bad dig dra åt helvete. Efter många om och men och efter att ha pratat med din familj så bestämde jag mig för att ge dig en chans. Jag följde med till Arlanda och hämtade hem en kille med trasiga skor, i badshorts och med blodiga händer och otvättat hår. Du kysste mina läppar och suckade av lättnad att vara hemma. Men jag ville inte kyssa dig tillbaka. På hemresan så la du huvudet i mitt knä och du somnade och jag pillade i ditt hår och jag önskade att du inte var så jävla fin. Dagen efter spenderades med dig och din vän på sjukhuset. Du var hög på morfin och vi skrattade åt dig över hur du betedde dig och över allt knäppt du sa. På kvällen kröp jag ihop bredvid dig i din sjukhussäng och du kysste mig och du lovade att allting skulle bli bra och jag trodde på vartenda ord du sa.

Jag följde med dig hem och spenderade varje sekund åt dig. I början var du mer eller mindre förlamad i ena armen så jag knöt dina skor, skar din mat, duschade dig och höll om dig och viskade att du var trygg hos mig när du vaknade upp av en mardröm och du lutade dig mot min axel och vi grät när vi pratade om olyckan. Jag skulle aldrig förlora dig.

Dagarna gick och du blev mer självständig och jag var stolt över dig. Du flyttade tillbaka där du pluggade och plötsligt hade vi ett distans förhållande. Och det fungerade ganska bra tills två månader efter då jag fick ett samtal. Det skulle inte funka. Det var slut. Mitt hjärta krossades återigen i tusen delar och jag älskade dig med varenda skärva. Och jag gick på bio med mina vänner och vi skrattade och på fester när folk frågade hur jag mådde så var svaret alltid ”det är bara bra med mig” Vi träffades över en fika en dag med det var inte desamma. Du sa att jag var vackrast i hela världen och jag svarade att du måste sluta säga så för annars skulle jag börja kyssa dig. Vi fortsatte att prata och det tog väl egentligen inte riktigt slut. Inte våra känslor iallafall. En annan gång träffades vi och kollade på film och kysstes och du viskade att du saknade mig. Det var här jag visste att det behövde få ett slut. Om du inte ville ha mig annars så skulle du inte få kyssa mig eller hålla om mig när vi kollade på film. Jag älskade dig och jag förlåter dig för mycket, men aldrig för att du gav upp hoppet när jag aldrig gjorde det.