Saknaden är värst. Saknaden av att ha dina armar omkring mig, ha benen slingrade om varandra och att höra dom tunga andetagen som du tog samtidigt som jag la örat mot ditt hjärta för att höra dina hjärtslag. Brukade dra upp din tröja för att skriva med fingrarna på din hud. ”Jag Älskar Dig” brukade jag skriva. Tydligt, så att du skulle veta och förstå. Jag saknar din närhet och jag saknar tryggheten som jag kände. Jag saknar när du tröstade mig så fort vi kollade på en sorglig film, eller när jag somnade med huvudet i ditt knä. Men mest av allt så saknar jag smsen som det står ”God morgon älskling” eller telefonsamtalen där du sa hur mycket du saknade mig. Förlåt, jag förstår inte. Jag kommer aldrig att förstå.